IMG_1076

När man har onödigt mycket tid. Då hinner man tänka. Mycket. På onödigheter.

Efter ett tag övergår onödighets-känslan in i fas två. Då upptäcker man att de där onödigheterna inte är så onödiga trots allt. Då inser man att livet egentligen är ganska enkelt. Man inser att det är nödvändigt att ha tid att tänka lite extra ibland. Här kommer receptet på mina onödiga sanningar:

Sov i sköna lakan.

Vattna dina blommor och växter. Sköt om allt levande. Annars dör det.

Rensa i röran och släng eller skänk bort onödigheter.

När det stormar. Ta en paus och drick en kopp te. Te är bättre än kaffe. Jag lovar.

Kom ihåg att andas. Jag glömmer lätt bort det.

Dansa! Skaka loss och njut av att röra kroppen.

Var snäll mot dig själv. Klappa dig själv på axeln emellanåt. Det är du värd.

Var det där nåt du inte visste från förr? Tänkte väl det. Så enkelt är det.

Det här är nog den finaste, kuligaste, underbaraste julkalender jag någonsin haft. Faktiskt.

Hur bra idè som helst att sätta färg på sin egen kalender!

Jag är förväntansfull som bara den på att få öppna första luckan! Orka vänta till FÖRSTA december. Så ivrig är jag ändå inte att jag redan öppnat lucka 20 där som nyfiket står på glänt. Den bara råkade öppna sig lite grann. Ofantligt lång tid tog det att sätta färg på alla små filurer och figurer! Men färgläggandet slutar inte här. Varje lucka innehåller nämligen en ny bild att sätta färg på!

En perfekt sysselsättning fram till jul för ivriga och förväntansfulla små snälla barn. Och mig.

För ett år sedan. Det var då allt började. Det var en strålande fin dag i Göteborg. En typiskt bra höstsöndag. Och söndagar är ju en toppen dag för bloggskrivande, var det en klok man som sa.

Tänka sig. Ett helt år har gått sedan jag plitade ner de första raderna på min blogg. Med en magnifik fikonpaj som start på mitt bloggande tänkte jag därför, dagen till ära, fira med lite mera kulinariskt bakande. Jag hade tänkt vara så där kuligt udda och spexa till morotskakan med rödbeta istället. Vilken galen idé tänkte jag nöjt. Efter några sekunders googlande insåg jag att min idé inte var särskilt udda. Alls. Nåja. Smaskiga och fina blev mina rödbetsmuffinsar iallafall!

Silikon. Är riktigt bra. När det kommer till bakning.

Bakfebern har slått till igen. Den här gången tog den sig uttryck i dessa små mumsigheter. Receptet är suprigt gott och enkelt att jag kände ett kall att sprida det vidare. Kexen passar utmärkt tillsammans med bästa höst teet och en skiva gudomlig brieost!    Om någon undrar så funkar det fint att skippa bikarbonatet. Vad är skillnaden på bikarbonat och bakpulver egentligen?

Och till de som inte tycker om rosmarin: ikke prøv dette hjemme.

2 dagar innan loppet. Med sömnbrist (tillräckligt med sömn är LIVSviktigt för mig. För lite sömn förvandlar mig till en rabiat gnällspik och försätter mig i ett apatiskt zombieliknande tillstånd) och 10 dagar i streck av jobbande bakom mig,  sätter jag mig på tåget till Stockholm. En 6 timmars färd för att springa 30 km. Galenskap. Jag vet. Så tänker jag också då jag sitter där med tårar i halsen och känner tröttheten komma. Varför sjutton skulle jag göra detta? Ingen har tvingat mig till detta. Ingen annan har jag med mig som ska springa loppet. Bara jag och mitt galna påfund. Och en andra hälft som gärna själv skulle springa. Inte jag. Känner jag just i den stunden.

Dagen D. Jag har fått sova ut ordentligt i en underbart skön säng och känner mig som en ny människa. Nu är jag mera laddad än någonsin. Jag är otålig och rastlös i benen och vill bara komma mig ut i löpspåret!

Starten. Sådär typiskt mig. I en tjock folkmassa av ivriga och färgglada löpare i alla former och åldrar, lyckas jag  missa min egen startgrupp. En bättre start hade man ju kunnat önska sig. Som tur upptäcker mannen som håller i trådarna för 8:e startgruppen mig och jag blir insläppt på den gyttjiga åkern. Tillsammans med en annan bortsprungen man får jag äntligen äntra loppet. Nu gäller det!

29 km senare. ”Spriiiing för h*lveteeeee, bara 750 m kvar till mååååål!!!!” hojtar en tok-entusiastisk man som står och hoppar och vevar med armarna och grimaserar sig röd i ansiktet. Han är nog minst lika röd av sitt hejarop som jag är av mina kilometrar i benen.  I samma stund som jag springer flämtande förbi denna okända man, höjer han handflatan. Jag sträcker ut min hand och vi får till en halvlyckad high-five i farten. Han ger mig istället en kraftig push i ryggen.  Ahh jag fylls av en enorm endorfinkick och glädje och trycker på lite extra. Och mycket snart är målet i sikte.

I did it. Med ett hopkok av den finländska sisun, tokiga svenskars hurra rop och de norska upp och nedförs backarna, lyckas jag tillslut ta mig igenom lidingöloppet!

Och det var galet. Galet kul att springa loppet!!!

Tyvärr saknas live bildbevis från loppet, eftersom min personliga supporter i sista stund, otränad och oanmäld till loppet, fick för sig att själv delta.  Så det fick bli en efterkonstruerad bild istället.

 


Att göra saker i omvänd ordning har nog alltid varit lite av min grej. Det började redan i första klass. Eller kanske långt före det. Vi övade på att skriva bokstäver i sådana där alfabetsböcker. Jag var vänsterhänt. Bara det var ju konstigt på den tiden. Håhhå så gammal jag fick mig själv att framstå nu🙂. Jag kommer ihåg att jag blev så irriterad på att bli alldeles grå på handen varje gång jag skulle skriva med blyertspenna. Så en dag kom jag på den eminenta idén att vända boken upp och ner. Då kunde jag skriva i häftet från höger till vänster istället. Med ens slapp jag allt sudd och klet. Jag hade kommit på världens knep och var hur nöjd som helst! Min lärarinna däremot, var inte riktigt lika entusiastisk. Jag fick en rejäl uppläxning. Att vända boken upp och ner gör man ju bara inte.

För några år sedan jobbade jag som personlig  assistent. Jag skulle assistera en ung kvinna på en målningskurs. Hennes funktionsnedsättning gjorde att hon kunde använda sig av sina händer i begränsad utsträckning. Detta gjorde att det blev svårt för kvinnan att fylla ut hela pappret med färg. Tillsammans kom vi på knep för att lösa problemet. Jag svängde och vände och vred på pappret så att hon kunde sätta färg där det för henne var svårt att komma åt. Istället för att jag kunde tagit penseln i min hand, lät jag istället pappret byta plats och kvinnan kunde fritt måla som hon ville. I arbetet med människor med olika funktionsnedsättningar blir det speciellt viktigt att våga pröva sig fram och att våga tänka i nya banor. Men samtidigt gäller detta också för var och en.

Se på blommorna ovanför. Är de inte fina i sin vissenhet? Vem har sagt att endast blommande blommor är vackra?

Våga gör tvärtom.

Det har sina fördelar att bo ut på vischan och ha stora gröna skogen som närmaste granne. Man kan inte bara springa omkring i den som jag gjort den senaste tiden. Man kan plocka underbara blåbär också, mums! Inte en endaste hurtfrisk norrman mötte Tobbe och jag på vår tur, så vi hade hela skogen fylld av blåbär för oss själva. Och det bästa av allt, till och med myggorna höll sig undan!

Jag har hunnit lägga ett år till på nacken (men jag är fortfarande 25). Jag har födelsedags-picknick:at i vårvarma Göteborg med goa vänner. Jag har minisemestrat i charmiga fiskebyn Stintino och tagit sommarens första dopp i turkosblåa medelhavet. Jag har upplevt en otrolig fiskelycka och  dragit upp mitt livs första makrill. Jag har sprungit uppför branta backar och nerför slingriga stigar i Oslos härliga skogar. Jag har  avslutat min barnehage-karriär och påbörjat ett spännande jobb som miljöterapeut. Kläm in en stor portion ”allt och ingenting-känsla”  mellan raderna och där har ni  en pikauppdatering av det som hänt den senaste tiden.

För några dagar sedan träffade jag en ny vän. Han såg lite färglös och vissen ut.  Och som någon vis människa sagt så kan man ju inte ändra på någon annan än sig själv. Men jag tänkte att ibland kan det vara uppiggande med en liten makeover. Så jag erbjöd min hjälp. Möt * Svenerik. Här är resultatet.

*Svenerik blev alldeles till sig av mitt förslag att han  inte hann fångas på bild före omvandlingen.  Den länkade bilden är alltså inte Svenerik. Men nästan.

Hipp hipp hurra!

Lika som bär, eller hur? Nästan så lika att det är svårt att urskilja vem av dessa två som fyller hela 7 år idag. Grattis favorittjejen min!

/Hälsningar moster (med ålderskris)

Gitarr gitarr mot väggen lutar där. Säg vem som duktigast på att spela gitarr är. Ja inte är det jag i alla fall. Det var det här med att fokusera. På en eller kanske två saker åt gången och inte sisådär hundrasjuttioelva saker samtidigt.

Medan jag fortsätter drömma vidare kan ni t.e.x ta och lyssna på den här duktiga och relativt nya nykomlingen från Göteborg.